LUNARSKY

Jag önskar att min ork kunde komma tillbaka. Jag vill inte vara konstant tom och likgiltig eller likgiltig och tom fast överemotionell utan att kunna känna det som är viktigast; själen och hjärtat.

Jag är trött på att allt är svart eller vitt, sant eller falskt, ont eller gott, världens bästa eller världens sämsta.

 

Det finns inte några mellanting oavsett vad det gäller utan alltid, alltid, alltid är det enda jag känner i precis alla sammanhang intensivt älskande eller intensivt hatande. Det totalförstör en, bränner ut varenda atom i sinnet.

 

Hade jag haft någon liten gnutta självförtroende så hade jag letat vänner, hittat på roliga saker och "levt" lite grand. Gjort som allihop säger "lev medan du är ung."
Men jag har inget självförtroende, jag vågar inte leta vänner. Ingen hade velat ha mig i sin närhet och jag skulle bara skämma ut mig ännu mer. Jag är inte värd någon.
Så därför stannar jag i min ensamhet fastän jag inget annat vill än att ha någon att prata med, skratta och andas tillsammans med. De få gånger genom livet någon har börjat närma sig har jag alltid tvingats dra mig undan eftersom jag inte vill att de ska se mer utav det jag gömmer inuti, utav monstret. Jag vill bespara dem den plågan och eftersom jag ändå inte är värdig deras närvaro eller tid, och absolut inte deras omtanke så är det inte mer än rätt att de får leva vidare utan mig.

Jag har aldrig vetat vem jag är och jag har aldrig gett upp jakten på svaret. Men tids nog brinner även den lågan ut. Efter över tjugo år i livet med detta sökande känns det hopplöst att någonsin få veta vem jag är.