Jag saknar allt men vågar ingenting


Publicerat: / Alla mot alla

Jag önskar att min ork kunde komma tillbaka. Jag vill inte vara konstant tom och likgiltig eller likgiltig och tom fast överemotionell utan att kunna känna det som är viktigast; själen och hjärtat.

Jag är trött på att allt är svart eller vitt, sant eller falskt, ont eller gott, världens bästa eller världens sämsta.
 
Det finns inte några mellanting oavsett vad det gäller utan alltid, alltid, alltid är det enda jag känner i precis alla sammanhang intensivt älskande eller intensivt hatande. Det totalförstör en, bränner ut varenda atom i sinnet.
 
Hade jag haft någon liten gnutta självförtroende så hade jag letat vänner, hittat på roliga saker och "levt" lite grand. Gjort som allihop säger "lev medan du är ung."
Men jag har inget självförtroende, jag vågar inte leta vänner. Ingen hade velat ha mig i sin närhet och jag skulle bara skämma ut mig ännu mer. Jag är inte värd någon.
Så därför stannar jag i min ensamhet fastän jag inget annat vill än att ha någon att prata med, skratta och andas tillsammans med. De få gånger genom livet någon har börjat närma sig har jag alltid tvingats dra mig undan eftersom jag inte vill att de ska se mer utav det jag gömmer inuti, utav monstret. Jag vill bespara dem den plågan och eftersom jag ändå inte är värdig deras närvaro eller tid, och absolut inte deras omtanke så är det inte mer än rätt att de får leva vidare utan mig.

Jag har aldrig vetat vem jag är och jag har aldrig gett upp jakten på svaret. Men tids nog brinner även den lågan ut. Efter över tjugo år i livet med detta sökande känns det hopplöst att någonsin få veta vem jag är.
borderline personlighetsstörning, emotionellt instabil personlighetsstörning, ips, dissociativ identitet, dissociation, identitets störning, identitetsstörning, borderline ensamhet, borderline personlighet relationer


Lis... ifrån kommenterade den

Jag förstår hur det känns.

allt man vill är att kunna ha någon där, någon att göra allt och ingenting, en vän, komma ur sin bubbla ibland och ha kul.
- men vem skulle orka med någon som mig?
det kväver en,
men vem skulle stå ut att vara med någon som har ett monster som lever inuti en och äter upp all sorts glädje.

så man sitter kvar och väntar på ingenting.

Svar: Precis. Jag tror de enda som kan orka med är de som är likadana som en själv, men vart hittar man dem? Mer än via nätet, men de träffar man aldrig. Och sen blir det hela alltid så svårt om man är så rädd och självkritisk att man inte klarar av det oavsett vad man gör. Det är så... mörkt allting.
lunarsky.blogg.se

Namn :: Alias

WWW: : URL

Det här vill jag kommentera om "Jag saknar allt men vågar ingenting":

Vill du spara dina uppgifter till nästa besök?



Till bloggens startsida



- Vad gör man om inte orkar andas längre?

Jag viskar ljuvt med fastetsad blick:

- Du tar ett djupt andetag och känner efter ordentligt ifall andetagen är något du kommer sakna.

Jag känner hur hennes lungor fylls till max och hur skärvorna av själen instängt skvalpar runt i venerna.

- Men om jag inte skulle sakna dem då?

Jag böjer mig fram och kysser henne ömt över pannan.

- Då vet du att du inte behöver andas längre.

Follow on Bloglovin