Glädjerus existerar inte för mig

Publicerat: / I himlen får jag frid
Och alltså nej, jag orkar bara inte. Jag är less på allt, rädd för allt, beredd på allt, hatar allt, hatar mig, mig, mig, äckel.
 

I veckan kommer jag förhoppningsvis få trevliga brev med preparat som kan få det eviga mörkret att skingra sig en stund. Vad ska man annars göra när psykiatrin vägrar skriva ut medicin? Jag behöver det och om de är så idiotiska att de inte har hjärta att bistå med någonting överhuvudtaget så har jag faktiskt inget annat val än att skaffa på egen hand. Jag kvävs inifrån och det är hemskt, kemikalierna får mig att andas.


En otroligt dålig nackdel gällande att ta tabletter eller dricka alkohol när man ständigt är ensam och kanske blir jätteuppåt och glad för en gångs skull av piller eller sprit är att det snabbt vänder om man inte kan uttnyttja det. Att wonderland blir till hell on earth just för att all positivitet blir kvävd utav ensamheten. Alla "hej och hå, pepp, pepp, pepp!" blir inom loppet av två minuter snabb ett ihävande utav all sprit och alla tabletter man har och därefter vaknar man på intensiven.
 
 
Det är tragiskt att det blir så, att all glädje som kommer in i systemet dör med en gång. Hade jag haft någon att umgås med och vara glad ihop med hade det inte varit några problem, hade jag haft någon att hålla mig sällskap bara via nätet eller vad som helst så hade det inte varit några problem. Men när man bara sitter ensam och stirrar på en datorskärm så är det inte konstigt att glädjen vänder och blir till extrem ångest just för att det är då man verkligen känner hur starkt ensamheten verkligen svider.
borderline personlighetsstörning, emotionellt instabil personlighet, borderline missbruk, självmordsblogg, flerpersonlighetsstörning, dissociation, dissociativ identitet, lunarsky.blogg.se 
Om jag varit fin och social hade jag kunnat gå ut på krogen i mitt pillerglada tillstånd men det vågar jag inte. Jag hade blivit utskrattad och hånad, "haha fyfan vilken ful brud, kolla!" och så hade de säkert påpekat att jag är ensam och inte en enda hade kommit fram och pratat med mig och jag tror att det hade vänt till monsterångest då också.
Hade jag däremot varit snygg och haft någon social kompetens hade det hela varit en helt annan femma. Jag hade säkert kunnat prata med hur många som helst och mina kemikalier hade blivit ännu mer förstärkta utav att jag hade kunnat ha roligt på ett rent socialt plan också.
självmord borderline, borderline självmord, borderline självhat, borderline ensamhet, depression blogg, psykiskt instabil, depression missbruk, psykiatrin ger upp, psykiatrin gav upppsykiatrin har gett upp, psykiatrin gav upp hoppet 
Man får väl drömma. Det är komplicerat oavsett, för nu när breven hamnar i brevlådan så vill jag kunna använda innehållet i dem men samtidigt vet jag hur hemskt jag kommer må bara för att jag är ensam. Så jag vet inte, kanske borde jag spara undan dem, lägga lager på lager och den dagen (som aldrig kommer) jag kanske får en vän skulle jag kunna ta ett par stycken och vara glad just då, och resten skulle sparas vidare till sista dagen i mitt liv.

Allting är så himla dumt jämt. Oavsett vad man gör så finns det hinder i vägen och konsekvenser för allt. Idiotliv.
psykiatrin vägrar ge vård, självmordsbenägen, svårt psykiskt sjuk, självmordsförsök, borderline självmord, flerpersonlighetsstörning, flerpersonlighet, multipel personlighet, borderline relationer, identitetsstörning, borderline ensamhet, borderline personlighet relationer

Jag är ingen, varken för mig själv eller någon annan

Publicerat: / I himlen får jag frid
Jag önskar att mitt liv vore mer som i filmerna. Att jag var någon, att jag kunde ha ett existerande liv.
Att det fanns någon som såg mig och med en gång visste att jag var dess livs kärlek, och att personen vore villig att göra vad som helst för att få mig och göra allt för att behålla mig.
Att jag hade vänner som var världens underbaraste. Vi skulle hitta på massor utav roliga äventyr tillsammans och livet skulle aldrig mer vara stelt och tomt och fyllt av ständig ensamhet innanför dessa väggar jag nästan aldrig går utanför.

Jag önskar att jag åtminstone hade något. Att jag en dag kunde få uppleva hur det känns när en dröm faktiskt går i uppfyllelse istället för i tusentals vassa skärvor som river sönder mig initu och aldrig slutar riva trots att tiden går. Tiden läker inga sår, aldrig någonsin.

Jag önskar att jag inte vore så dum i huvudet och ful att ingen står ut med mig och vill ha bort mig ifrån jordens yta.
Jag önskar att bara för ett ögonblick kunna få höra ifrån någon att jag faktikst är värd att få leva. Att inte alla hade gett upp hoppet och inte ens längre försöker hjälpa mig - "det är ingen vits, det gör ändå ingen skillnad."
Nej men jag hade åtminstone kunnat känna mig lite mer älskad om ni ljög och låtsades.

När till och med psykiatrin gett upp hoppet. När min läkare i öppenvården medicinvägrar eftersom, enligt henne, ingen medicin har effekt på min sorts problematik.
Jag har bönat och bett om att åtminstone få ångestdämpande och anti-depressiva insatta igen (som jag hade innan jag flyttades över till denna läkarens mottagning) men läkaren tvärvägrar och säger att det är onödigt plus att risken är för stor att jag fortsätter ta allihop på samma gång som jag gjort tidigare och hon inte vill ansvara för det. Men trots att det finns olika sätt att dela ut medicin när man inte har eget medicinansvar tycker min läkare ändå inte att det är tillräckligt tryggt. "Du har haft medicinövervakning och ändå kunnat samla på dig tabletter, eller hur? Du har haft både hemvård och mobila teamet som delat medicin men oavsett vad vi gör så lyckas du spara tabletter" är allt jag får höra.
Ärligt talat så verkar det som att min läkare njuter av att se mig lida till döds och hellre skriver på min dödsdom genom att inte medicinerna mig än att ge det ett nytt försök.
Och slutenvården, de ser ingen vits i att lägga in mig efter självmordsförsöken längre, säger att de inte kan hjälpa och att jag då lika gärna kan vara hemma eftersom jag ändå alltid hamnar på sjukhus igen när de skriver ut mig.

Och samtidigt så läser man om de som får LPT för liknande scenarion och tillstånd som jag själv, som måste tvångsvårdas för att de inte ska sluta upp i en grav.
Och jag läser om de som tvingas in på behandlingshem på grund utav vad som i många fall är mindre svårigheter än de jag måste dras med och jag får helt enkelt inte ihop det. I andra kommuner verkar det vara så lätt för människor att tvingas till vård eller få den frivilligt, det verkar vara ansett viktigt att ge människor vård i god tid eller under tiden det redan spårat ur fullständigt. Men inte i min kommun, eller är det också för att det är just jag? För att jag inte anses värdig en chans i andras ögon?

När jag läser om dessa unga människor som ledsamt skriver på sociala medier om att de måste flytta till behandlingshem blir jag ständigt påmind om när jag för flera år sedan befann mig i en sådan kaotisk krissituation där behandlingshem var det enda alternativ som fanns kvar, trots att det var emot min vilja. Men när jag väl fått en plats på ett hem ångrade sig kommunen då de inte ville stå för kostnaden. (Det skulle bli "för dyrt.")
Det är alltså helt uppenbart att det är jag som är felet. Att jag inte är värd någon tid eller några pengar eller någon chans för jag är ändå dödsdömd och ingen bryr sig om att jag spenderar mina sista år, månader, veckor eller dagar in och ut ifrån akuten och intensiven bland sjuksköterskor som tycker det är fruktansvärt när de enligt standardprocedur meddelar psykakuten om att de fått in en patient som försökt begå självmord och de får höra att "ja men då kan hon få åka hem när hon piggnat till." 
Personalen på akutmottagningarna tycker det är bedrövligt att psykiatrin inte ens vill ha upp mig på samtal när jag vaknat till för att höra hur det är, men jag svarar att det har varit så i ett års tid, att de tröttnat på mig. 


Jag är verkligen lika värdelös i andras ögon som i mina egna och jag får ständigt bekräftat att det inte spelar någon roll för någon annan om jag dör, att jag inte är värdig det som andra människor annars är tvingade till om de inte är frivilliga. Att det kvittar för dem om jag försvinner. Vi må stå eniga om den saken, men det krossar mitt hjärta att veta att det inte finns en enda människa omkring mig som längre anser att det är någon idé att sträcka ut handen och försöka fånga mig när jag faller. Att det är lika bra att låta mig falla eftersom jag ändå kommer försvinna och i slutänden inte går att rädda.
Men samtidigt är det deras jobb, det de är till för. Hur har dem rätt att säga "vi hjälper den och den och den, men den där väljer vi bort" ? Är det rättvist, är det mänskligt?


Jag vet att jag är meningslös och värdelös men jag hade önskat att det vore så enkelt som att det bara var i mitt egna sjuka inre och yttre som det var så och att resten av världen såg mig på ett annat sätt. Som en bra person, som en vacker människa, som någon värd att försöka rädda.
Helt enkelt vilken annan person som helst... förutom jag.
psykiatrin har gett upp, psykiatrin gav upp hoppet, psykiatri behandlingshem, psykiatrin vägrar ge vård, självmordsbenägen, svårt psykiskt sjuk, självmordsförsök, borderline självmord, flerpersonlighetsstörning, flerpersonlighet, multipel personlighet, borderline relationer, borderline personlighetsstörning, emotionellt instabil personlighetsstörning, ips, dissociativ identitet, dissociation, identitets störning, identitetsstörning, borderline ensamhet, borderline personlighet relationer


- Vad gör man om inte orkar andas längre?

Jag viskar ljuvt med fastetsad blick:

- Du tar ett djupt andetag och känner efter ordentligt ifall andetagen är något du kommer sakna.

Jag känner hur hennes lungor fylls till max och hur skärvorna av själen instängt skvalpar runt i venerna.

- Men om jag inte skulle sakna dem då?

Jag böjer mig fram och kysser henne ömt över pannan.

- Då vet du att du inte behöver andas längre.

Follow on Bloglovin