LUNARSKY

Sitter vid skrivbordet och dricker äppelcider med vodka medan jag lyssnar på en spellista med härlig musik.
Men trots att det svänger om musiken så är jag lika stel och kall inombords. Tom och blockerad, liksom inte riktigt där.
   

      Jag är trött på att mitt liv ständigt går i perioder, som en jävla av - och på knapp.
Antingen har jag alla känslor på samma gång i överintensivitet eller så är det bara helt tomt. Och när det vänder tillbaka så att jag kan uppleva känslor igen (gånger flera miljoner i överflöd) efter att inte kunnat känna något på flera månader så blir det bara för mycket. Det är omänskligt att kunna stå ut med.
Nu har jag haft en känslotom period i ca ett halvår men jag känner sakta hur det börjar vända tillbaka igen och så fort jag fick nys om en hemskt sårande känsla så gick jag sönder med en gång, och då var det inte ens så allvarligt som när man blir bombarderad av allting i tusenfalt. Hur ska jag klara av den smällen när den anländer?

Jag blir alltid så orolig när jag märker att det börjar skifta tillbaks till den ena eller andra perioden. Jag kan aldrig veta vad som väntar bakom den dörrsvängen, men jag vet att med mina extremt intensiva känslofyllda perioder kommer självdestruktion i mängder och när jag är tom så är jag mer eller mindre som en zombie, ett spöke som bara ekar tomt.

Då jag fick nys på sårbarheten och gråten inom mig igen för ett par dagar sedan resulterade det i att jag drack alldeles för mycket, och i den här värmeböljan som varit resulterade det i att jag inte klarade hela vägen till sovrummet utan kollapsade på tröskeln mellan rummet och hallen. Jag hade även under alkoholens rusgråtna timmar beställt skalpeller och knivar på nätet. Inget bra tecken, jag vet ju väl om hur allvarligt andra ser på min självskada även om jag själv har en omvänd syn på den.
    Inga sår jag orsakar är tillräckligt stora i mina ögon.
När läkarna och vården säger att det är konstigt att jag inte kan se några av mina skador som allvarliga så säger jag att det är för att jag inte är bra på någonting, och med mina skador har jag nog en syn liknande en omvänd anorektiker, dvs att jag ser dem som mindre än de är. Men ingenting jag gör duger, jag duger inte till någonting. Och jag klarar inte ens av att ha vänner, knappt ens kvar min familj som bekanta eftersom mitt extrema självförakt och mitt nollexisterande självförtroende gör att jag är så rädd för att göra fel, bli avvisad, hånad och sårad att jag undviker all kontakt i största möjliga utsträckning.
            Jag har inte haft en enda vän på två och ett halvt år.

Inuti mig kan jag höra Lo snyfta, hon är så sårbar fastän hon inte riktigt når fram. Och S bara njuter av min smärta. Hon känner väl på sig att när jag väl bryter samman så har jag inga krafter att hålla kvar henne med och då blir hon fri att härja i min kropp och sedan lämna mig med skammen och ångesten över det hon gjort i min skepnad, och det är alltid i de för mig mest sårbara ögonblicken hon glider undan och återlämnar kroppen till mig eftersom hon är väl medveten om att det kommer svida mest inom mig och göra det ytterst pinsamt och plågsamt. Självmordsbeviljande.

 

Jag avskyr att dela hjärna med henne. Lo gör inte så mycket för henne bryr jag mig om, men S... Hon är ondskan själv.